Vad är fint och vad är fult? Arkitektur har alltid diskuterats i Göteborg. När det byggs nytt är åsikterna många, vare sig det gäller universitetsbyggnaden Nya Konst, caféet i Brunnsparken eller stadens nya höghus. Politikerna i Göteborg planerar även att det ska byggas fler bostadshus i ”klassisk stil”.

Det kan vara lätt att tro att detta är en ny debatt, men så är inte fallet. I tre delar berättar de om historiska byggnader som har varit hårt kritiserade av sin samtid, men som numera anses vara Göteborgs mest hyllade landmärken. Först ut är Göteborgs konstmuseum från 1923.

 ”Konstmuseet i sitt nuvarande skick är trots allt ett hastverk”. ”En   

  byggnad som gör mycket få glada”. ”Götaplatsen kräver allvarlig 

  omprövning”.

Så kunde det låta i dagspressen på 1920-talet. Kritiken mot det nybyggda Konstmuseet var emellanåt skoningslös. Och i täten stod en av landets mest ansedda arkitekter, Ragnar Östberg vars största verk var Stockholms stadshus. Han menade att byggnaden hade utformats som en kloss på Götaplatsen och blockerade grönområdet som låg bakom. Det var helt enkelt inte en värdig avslutning på stadens paradgata Avenyn. Det gick faktiskt så långt att Ragnar Östberg fick godkänt av byggnadsnämnden att ta fram ett reviderat stadsplaneförslag för Götaplatsen där han presenterade en ny kyrkliknande byggnad som skulle placeras framför Konstmuseet. Men de tar allt från början.

Avenyn förlängs

När Götaplatsen fick sitt namn 1914 var det fortfarande obebyggt. Det var då ett grönskande och kuperat område med betesmark för kor och andra djur. Och strax bakom började landsbygden. Så förblev det fram till 1916 då en arkitekttävling utlystes för Götaplatsen. Syftet var att det skulle bli ett kulturcentrum med konserthus, stadsteater, konstmuseum och konsthall. Uppdraget gick till arkitektkonsortiet ARES – Arvid Bjerke, R O Swensson, Ernst Torulf och Sigfrid Ericson. Swensson och Torulf var dock enbart med i tävlingsfasen. Samma år påbörjades arbetet med att förlänga Avenyn som fram till dess hade slutat i höjd med Engelbrektsgatan. Det innebar att delar av Lorensbergsparken – som då sträckte sig upp mot Arkivgatan – revs.

Parallellt pågick förberedelserna för det som skulle komma att bli Göteborgs 300-årsfirande – Jubileumsutställningen. Under planeringen växte utställningen och gick från en regional angelägenhet till en nationell där besökarna skulle få ta del av stadens utveckling och framsteg under de gångna trehundra åren samt spaningar in i framtiden. Det skulle dock dröja till 1920 innan det slutgiltiga klartecknet för utställningen klubbades i fullmäktige. Det var nämligen tuffa tider med ekonomiska svårigheter och många politiker tyckte det var vansinne att satsa på en så pass kostsam och lyxig utställning. Det gjorde att budgeten inte räckte till något konserthus eller stadsteater, utan det blev fokus på ett konstmuseum och en konsthall. Och utställningen som var tänkt att invigas till Göteborgs 300-årsjubileum 1921 fick flyttas till 1923 – både på grund av det ekonomiska läget och oroligheterna i Europa.

ARES arkitektförslag sågas I

ARES arkitektförslag från 1917 utformades byggnaden utifrån en stram och monumental klassicism med antika förebilder. Det fanns då en idé om att de tre mellersta valven på Konstmuseet skulle vara helt öppna och leda in till en kringbyggd skulpturgård, medan de övriga fyra valven skulle vara stängda. Det innebar att fasaden mot Götaplatsen mer skulle fungera som en kuliss och att gårdens flygelbyggnader skulle rymma museets utställningssalar.

De sakkunniga i juryn som gav uppdraget till ARES ställde sig dock inte positiva till idén. I stället tog man beslutet att Konstmuseet skulle utformas som en rektangulär byggnad med stängda valv. Detta beslut kom att bli mycket omdebatterat av den samtida arkitektkåren och framför allt Ragnar Östberg som hävdade att Avenyn helst av allt skulle avslutas med en grön park och att den fortsatt stigande terrängen skulle bestå av byggnader med mer luftig arkitektur. Den 23 juli 1917 förklarade Ragnar Östberg i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning att arkitektförslaget ”bär alla spår av ett förslag till trafik- och stationscentrum där ringa möjligheter till bildande av en god monumental plats finnes” och att ”tävlingsprogrammet begränsade i hög grad möjligheterna till en god lösning”.

Denna kritik fortsatte han hårdnackat framföra under lång tid, även efter Göteborgs konstmuseum stod klart till Jubileumsutställningen 1923. Då fungerade Götaplatsen och dess byggnader som pampig entré till utställningsområdet som var utspritt på en över 250 000 kvadratmeter stor yta. Evenemanget blev en stor succé, både nationellt och internationellt. Sammanlagt lockade utställningen hela 4,2 miljoner besökare. En av dem var Ragnar Östberg och trots att även han var överväldigad av Jubileumsutställningen kunde han inte släppa tanken om att Götaplatsen förtjänade en vackrare avslutning.

Kritiken mot Konstmuseet växer

Under det följande året var det inte bara Ragnar Östberg som öste kritik över Konstmuseet. Nu fick han även medhåll från stadens stora tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som den 27 augusti 1924 skrev: ”Resultatet, vad det yttre angår, har blivit den råbarkade och enstöringsaktiga fasad, som vi nu under halvtannat år förgäves sökt vänja oss vid”. Den 13 oktober fortsatte de på samma linje när de skrev: ”Man kan sannerligen bliva ur humör för mindre än att begrunda Götaplatsen i dess nuvarande skick. Konstmuseet gör mycket få glada”.

Även arkitekten Carl Westman – som ritat Röhsska museet i Göteborg – instämde i kritiken. Inte minst efter att Ragnar Östberg fått vatten på sin kvarn då han fick i uppdrag av Götaplatsberedningen att ta fram ett reviderat stadsplaneförslag åt byggnadsnämnden. Där presenterade han idén att bygga en kyrkliknande byggnad framför Konstmuseet. Den skulle därmed bli Avenyns grand finale och inte Konstmuseet. I en artikel i Göteborgs Handels[1]och Sjöfartstidning den 29 oktober 1924 förklarade hans arkitektkollega Carl Westman vilket strålande förslag detta var.

”Genom detta kommer museet helt undan från platsen och får nöja sig med att behärska det bakom den nya monumentalbyggnaden uppkomna mindre torget. Att man förlorar mer av terrängens stegring uppåt – som redan blivit mer än önskligt tilltäppt av museet – är väl givet, men som ersättning får man en fondavslutning, som i arkitekturens artikulering och skala kan göras mera avpassad efter själva platsen”.

Förslaget om Götaplatsen röstas ned

Striden och diskussionen om Götaplatsens utformning pågick under hela 1920-talet och Götaplatsberedningen lade mycket tid på att utreda frågan. Till slut fick dock Ragnar Östberg och hans supportrar se sig besegrade. 1930 fattade stadsfullmäktige beslutet att försvara den ursprungliga planen – 13 år efter att kritiken mot Konstmuseet blossade upp.

Året efter kom Poseidon-statyn på plats på Götaplatsen och 1934 respektive 1935 byggdes slutligen Göteborgs Stadsteater och Göteborgs Konserthus. Då blev platsen komplett och sedan dess har det pratats mindre och mindre om kritiken mot Konstmuseet och desto mer om vilken ikonisk byggnad det är. Att det ens har funnits kritik är nog svårt för många av dagens göteborgare att förstå och det krävdes en djupdykning i tidningsarkivet för att hitta information om denna debatt.

Konstmuseet byggnadsminnesförklaras

I dag – över 100 år efter invigningen – anses Göteborgs konstmuseum vara en av Göteborgs vackraste byggnader. Den hyllas av arkitekter, skribenter, konstintresserade och göteborgare. Och för turister är den och Götaplatsen ett givet besök. Även Arkitekturupproret – den uppmärksammade folkrörelsen som arbetar för vackrare arkitektur – lyfter den som ett fint exempel på god arkitektur i Göteborg. 2017 blev Konstmuseet slutligen utnämnt till byggnadsminne med motiveringen att ”byggnaden och dess mäktiga arkad har kommit att bli en ikonbyggnad med starkt symbolvärde för Göteborg”.

Nu väntar en omfattande om- och tillbyggnad för att Göteborgs konstmuseum ska kunna fortsätta hålla hög klass och fungera som konstmuseum även i framtiden. Projektet genomförs av Higab och innebär att byggnaden ska bli nästan dubbelt så stort och byggas ut på baksidan. Samtidigt pågår Akademiska Hus projekt ”Konstnärliga”, även kallat Nya konst, som ska rymma Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Byggnaden ska uppföras i ena hörnet mot Götaplatsen.

Båda projekten har skapat stort intresse hos göteborgarna och har fått stort utrymme i media. Frågan är bara: vad kommer man att tycka om byggnaderna när de invigs? Och vad kommer man tycka om 100 år?

Del 2 om Feskekôrka kommer snart och del 3 om Rådhuset även.

Medellande  Higab, Göteborg